Jag gillar Katerina Janouch

Signaturen Snövit kommenterar på ett tidigare blogginlägg av Katerina Janouch:

Katerina, kan du inte utveckla det du skriver om att det blir ännu värre när barnen blir tonåringar? Jag har funderat lite på det, på vad mer precis det är som blir jobbigare. Är det mer konflikter, fler aktiviteter som ska synkas med övriga familjens, mer oro för en massa saker (skolan, kompisar, första fyllan etc), eller vad är det? Och på vilket sätt?

Jag har tre barn som nu är 10, 7 och 5. Tycker att tillvaron med dem är ganska tung måste jag säga - tre väldgt intensiva personligheter med yviga åsikter, röster och gester, som vill en massa saker hela tiden och tar väldigt mycket plats. Min man och jag brottas med att få tiden och orken att räcka till i det här läget, och jag blir lite oroad när du skriver att det blir ÄNNU värre i tonåren... Kan du inte utveckla det lite, bara liiite? ;-)

SVAR:

Hej, jo så här: När de blir tonåringar tappar man sakta kontrollen, i kombination med att konflikterna blir av ett annat slag. Det blir mer på djupet! Om kläder, livsstil, politik. Inte minst tillkommer en ny ingrediens (som visserligen kanske fanns där innan men som nu blir av ett kraftigare slag) och det är att dina barn plötsligt kan vända sig emot dig, de ifrågasätter dig och sårar dig gärna. De svarar otrevligt, de gör inte vad du ber dem om... helt enkelt ett sätt att kapa den osynliga strängen för gott. Det är en ganska besvärlig process många gånger. Sen att tonåren är en tid då man har som mest fog för sin oro för barnen är en annan sak, de börjar hänga ute på kvällen, prövar tobak(alkohol/droger, kanske har de oskyddat sex... de har nollkoll och ändå tycker de att de är så himla vuxna! Tonåren är den period då man löper störst risk att utsättas för brott eller själv begå brott. Det är helt enkelt stormigt kring många teens och sånt tär på en. Att inte veta var de är, vem de är med... du hör själv, det bäddar inte direkt för en skön tillvaro.

Du har ju en 10-åring så snart är du i min värld. Än så länge har du mer eller mindre full koll på dina barn men snart glider de iväg och tycker du är dum i huvudet på ett sätt du inte trodde var möjligt. Kärlek, absolut, men först en rejäl dos ilska/irritation!

De små barnen har inget val, de får finna sig i att du bestämmer. Men en tonåring kan faktiskt be dig dra åt helvete big time, och sticka hemifrån. Om det vill sig illa. Nu målar jag upp ett värsta-scenario men så illa kan det gå. De gapar, smäller i dörrar, är dryga, trötta (pga hormonerna) och asociala.

Jag älskar mina tonåringar för däremellan är de urgulliga, men när jag jämför med småbarnslivets konflikter så var de rena rama vistelsen i paradiset med vad som kan vara nu. Och då har jag ändå jättesnälla tonåringar.

Det spelar ingen roll om tonåringen är stillsam och gullig, och kanske inåtvänd, för då kanske man undrar om den är ensam, eller mobbad, eller ledsen, eller deppig, eller skär sig i armarna... Man har liksom sällan någon aning och det är också en av grejerna som är så tuff.

/Katerina