Tänk att man överlever???

Ogillar i högsta grad det här med att ha en son boende hos sin pappa o bara få en liten gnutta av hans tid hos mig...ogillar att missa mer av hans liv, men vet så väl att det ju är en del av hans väg till att bli vuxen, MEN jag saknar min grabb varje dag o varje minut han är hos mig är så oerhört dyrbar!

Gillar inte heller att ha dottern boende på internatet, MEN det är hennes val och jag är glad över att kunna ge henne den förmånen att bo där, trots att kostanden är hög.
Hon är så värd det...en termin kvar snart bara o nu kommer tankarna på att hon skulle valt nåt hon varit garanterad jobb efter studenten...här blir hon inget säger hon, men jag poängterar att jag är stolt över att hon snart stått ut under tre år på gymnasiet, det har varit roliga år och jag hoppas att hon kommer att minnas den här tiden med glädje å gymnasiekompetens har hon ju iaf, då kan man plugga alternativa vägar senare för att utbilda sig vidare till nåt annat lockande...

Jag är så stolt över mina två äldsta barn, men det känns som sagt trist att de redan har slitit av navelsträngen o sträcker sig utåt världen, skulle så gärna velat ha dem hemma i vår skyddade vrå ett tag till.

Mina tre yngsta barn är oxå underbara o de börjar oxå tänja på gränser o får starkare viljor så deras utveckling är oxå en resa på väg bort från mig...sorgligt, men jag hoppas de kommer tillbaka,
att de verkligen vet att för deras mamma så betyder de allt, verkligen allt!!!!