Ons 27 sep 2006 00:03 (Uppdaterad Tors 28 sep 2006 00:03)Övrigt, 9 läsare totalt
övertid......det här borde man faktiskt få betalt för!!!! Övertid brukar ju löna sig, men jag blir bara orolig jag...tänk om han ligger där inne o tjockar på sig så de e en TJOCKIS jag ska kämpa ut sen...brrrrrrr...
Har iaf en jättefin soffa på plats i vardagsrummet...den passade perfekt! Badrummet har jag städat idag, efter att servicekillen va här o fixade avloppen... Barnen e i sina skolor... Anielica något sur då hon tycker att det är trist om jag får barn den här veckan o de inte får se honom...men det löser vi nog!!! OM OM OM han kommer nån gång! har lite moilvärk nedåt ljumskarna o det stramar till o gör ont emellanåt i bakryggen, men de e väl bara som vanligt ändå....annars är det ju i helgen som jag har räknat med att han ska komma egentligen...med tanke på nio månader efter tillverkning!!!!
Har köpt en ny pocketbok som jag strax ska lägga mig i läsa...lyssnar på förlossningsskivan som jag o Jonas har fixat tillsammans...nästan bara lugnare Kent-låtar....
Får ta helgen som den kommer o hoppas o hålla tummarna för att vi får träffa Jacob snart!!! jag är inte sugen på det onda, men rackarns nyfiken på vem som egentligen finns där inne i min mage....
************
Jonas kom hem från jobbet och vi tog det bara lugnt ett tag. Bestämde oss för att äta gott o tom dricka cider till maten..behövde inte hyra nån film eftersom det skulle vara Idol senare på kvällen.
Jonas gick iväg o handlade och jag började lite smått plocka fram tallrikar osv o började förbereda middagen. När han kom hem lagade vi mat tillsammasn och jag hade rätt ont...värkar?? eller bara förvärkar som vanligt... Det sög till ordentligt emellanåt och när klockan var sex började jag förstå att det kanske var dax snart nu...så jag ringde till förlossningen på Danderyd o kollade hur det såg ut med plats för mig. De kollade upp saken och att vi var välkomna in när vi ville. Vi bestämde oss för att äta först iaf och det talade jag om för personalen...med tanke på min sambos diabetes tänkte vi bara äta först o kommer in sen...det gick bra!
Alicia o Alexandra dök upp o hämtade nåt o matade kaninen o Alicia undrade vad det var med mig...Jag svarade nåt om att vi kanske skulle åka in till förlossningen eftersom jag hade så ont. Hon önskade mig lycka till o gick. Vi åt maten så gott vi kunde, plockade undan o fixade iordning lägenheten lite..
Klockan 20 klev vi in på Förlossningen och ringde på klockan. En uska öppnade och visade in oss på ett rum... Rum nr 10, samma som jag låg på när jag födde Anielica...jag log o sa det till Jonas...
Jag undersöktes och var inte alls öppen mycket..ch när de satte ctg:n så glesade värkarna ut sig o jag suckade o tänkte..."Here we go again...bara hem igen o vänta dådå...suck".. låg o kollade på värkkurvan o hjärtfrekvenskurvan om vartannat...svaga, svaga värkar uppåt 20-25 o då tänkte jag att det händer nåt iaf...Jonas fixerade sig totalt vid den kurvan o siffrorna o var helt inne i sin egen registrering då hans ögon blev skitstora o jag gled iväg i värsta värken..."Wow...112+" sa Jonas nåt om o jag skrattade... Nån värk till kom o vi satt o pratade lite...det började göra mer o mer ont De berättade för mig att de skulle ta hål på hinnorna för att få bättre koll på bebisens hjärtljud och då gick det upp för mig att vi skulle bli kvar... Vi skulle alltså inte få gå hem som jag befarat, utan inu skulle det vara dax...de skulle sätta igång min förlossning och antagligen skulle jag få en bebis innan natten var slut... jag blev lite nervös o fick tårar i ögonen..bad Jonas ge mig mobilen o smygringde till mina systrar o berättade för dem, sen gick Jonas ut lite senare o ringde kristin...jag var skitnervös eftersom allt var så annorlunda mot hur jag tänkt mig......
De skulle alltså ta hål på fosterhinnorna iom att skalpelektroden skulle sättas..men först skulle nattpersonalen komma. De kom o presenterade sig och vi pratade lite...visade dem min födselplan o vi fick in en cd-spelare o satte på vår skiva...
Personalen kom in o presenterade sig...Elisabet Curman hette min barnmorska och hon var helt underbar. Jag presenterade mig själv, betonade att jag var lite nervös o poängterade att det här var Jonas första bebis o att de oxå var tvungna att hjälpa mig att hålla koll på honom o hans diabetes om nu allt skulle komma igång framöver o jag fick annat att tänka på... De lovade...;)
Efter en inre undersökning vid 22 konstaterades att det inte hänt mycket..jag var ff öppen bara 2-3 cm men det gick att sätta elektroden ändå, men inget fostervatten rann ur mig...värkarna kändes bra mycket mer o jag bad om lustgas...o berättar att jag vill ha EDA senare oxå! Strax efter 23 höjer de lustgasen något och undersöker mig igen...inget har hänt, trots mina värkar...suck!! De bestämmer sig för att sätta värkstimulerande dropp och jag får veta att de snart ska ge mig EDA. Jag väntar och har värkar..
Rund 00.30 kommer narkosläkaren o sätter epiduralen och vilken underbar känsla som snart infinner sig...det är riktigt skönt att inte känna när de rejäla värkarna sätter in o lustgasen behövs knappt längre...
En timme senare sätter de in droppet och jag får kraftigare värkar igen...ber om lustgasen och andas på i den...under tiden har Jonas sovit en stund och jag börjar mer o mer känna att nåt iinte är som det ska.... personalen går in o ut lite mer än jag väntat mig och de registrerar ff med ctg trots att jag borde fått gå upp o rört på mig mer.. jag frågar om nåt är fel och det visar sig att ctg visar variabla decc (va de nu e)och droppet stängs av.
Nu börjar jag verkligen bli orolig o hojtar till på Jonas att han ska vakna...Bm talar om att vi ska få tala med en läkare som heter Catharina Forsgren o går så jag o Jonas e själva kvar. Jag är rädd nu!!!
Är ff bara öppen 3 cm och har lite feber...37,9 o får alvedon. När läkaren kommer in berättar hon att allt inte är riktigt som det ska och börjar prata om kejsarsnitt.... De ska låta kurvan gå en timme till sen ska de ta beslut om hur de ska göra...jag frågar o frågar om saker som jag inte minns nu och jag var så rädd och omtumlad...
Jag fattar inte att de pratar om min förlossning...det är ju skithäftigt att föda barn ju...a piece of cake för mig...jag gillar ju den häftiga känslan efteråt...känslan av power! vad är nu detta? vad är det för fel? kan det va fel på barnet? tabletterna o magen...jag visste det...jag har förstört mitt barn för alltid...det är nåt allvarligt fel...o det är mitt fel!! Om jag bara hade härdat ut alla mina magsmärtor...nu får mitt barn lida för att jag var vek osv...många är tankarna som far runt i mitt huvud... jag är så djävla RÄDD!!!!!!
Men visst...självklart ska de snitta mig! bara det blir bra för barnet.. Jag vill verkligena tt de tar ut bebisen om det finns nån risk att han kan må dåligt...jag nickar o ser läkaren i ögonen....självklart att de ska hjälpa min lillkille därinne!
Redan efter tio minuter är de tillbaka o berättar att operationssal bokats o att vi ska plcoka ihop våra saker, lämna dem där i rummet och följa med dem alldeles strax...
De flyttar över mig till en annan bår och vi kör iväg i en korridor.. När vi kommer till Op får Jonas en fin grön rock o vi får båda nät över håret...
inne i operationssalen finns kanske 7 personer...träffar samma narkosläkare som gav mig EDAn o han berättar att han kommer att använda sig av samma slang, men lägga en kraftigare bedövning. Jag läggs över på ett operationsbord med armarna rätt ut på sidorna och en skumgummisudd med syrgas i näsan. Jag fryser och det är så kallt...jag skakar och är skiträdd. Rädd för smärta, men det lovar de att jag inte ska känna nåt av...jag är rädd för att det ska va nåt fel på barnet, att nåt ska hända och över att jag är där överhuvudtaget...det var inte såhär det skulle bli!!!!
De förklarar proffsigt hur det ska gå till. Att en skärm kommer att placeras över mitt bröst, att de ska skära igenom några lager hud och att de lägger ett snitt som inte kommer att synas så mycket sedan. De pratar och berättar och jag tar inte in nånting...ser på Jonas som sitter bredvid...tror inte han förstår det allvarliga i det hela...och han förstår inte att o varför jag är rädd tror jag. Jag fasar för vad som ska hända...ingen kontroll på nånting...är helt i händerna på dessa personer runt mig...okej..kör då!
4.06 läggs snittet-> 4.10 tas han ut ur mig -> 4.40 är op slut.
Känner hur de rör min mage...hör eller inbillar mig höra ett rispande som när man skär i kartong och sedan känner jag att det buffar lite i mig... de säger nåt om att jag kommer att höra ett sörplande ljud när de kommer till fostervattnet o jag lyssnar efter det så ihärdigt att jag missar att se när de håller upp min Jacob över skynket. Hör bara hans skrik...känner en tyngdlöshet i magen och sedan gungar världen runt mig... jg gråter och de bökar klart i min mage. jonas tar några kort och jag lyssnar efter ljudet av mitt barn....efter en stund får jag se honom, men jag får inte krama honom...jag ligger helt fast och kan inte ge min son det han är värd...jag kan inte ta emot honom i den nya världen. jag kan inte värma honom, pussa honom o lukta på honom. Någon annan håller fram honom till mig, de går iväg och Jonas följer med...han klipper tydligen navelsträngen o inte ens det får jag vara med om... De har min son nån annanstans och jag är inte där utan ligger fast. Vilken usel mamma!!!!
De kommer med Jacob till mig. jag får snusa lite bebis, men jag får inte mer...inte det där som jag längtat så efter... Några kort tas och jag gråter.
Jag älskar honom redan så mycket!
Sen händer det som måste hända. De tar med mina killar för att väga o mäta den lille och jag får åka nån annanstans...det sliter o skriker i mitt hjärta...jag vill ju vara med dem ju!!!
Iväg till uppvaket där jag får Zinacef och bara vänta... finns det nån som verkligen SOVER på ett uppvak efter ett vaket kejsarsnitt??? jag längtar så efter mina killar...efter min bebis o frågar om o om igen efter dem...
Klokan är tjugo över sex/halv sju när mina killar kommer till mig. jag är nöjd, ligger o ser på min lilla pojke. Min stora karl kryper ner i sängen bakom mig och somnar, men jag ligger bara där o ser på min vackra, vackra son...
Vill så gärna ta honom till mig, men han sover så sött så jag håller hans lilla hand i min o känner hans små, små fingrar sluta sig runt mitt finger... han är här nu...jag är hemma... jag blundar o slumrar en liten stund...
Älskade son välkommen!
Runt 8 kommer två tjejer från BB o hämtar oss. Vi körs upp till avd 16 B och får ett jättefint rum med egen toalett o dusch, varsin patientsäng och det är så fint... Rum 23 med solen strilande in genom fönstren...ett rum för bara oss just nu...Jag får lite att dricka och Jonas blir erbjuden frukost o sen sover han gott. J
Jag kan inte sova... har mycket att fundera över och jag ser på min yngsta son o hoppas verkligen att det inte är nåt som gått fel nu bara...hoppas så att han är frisk. Han slår upp sina blå ögon o ser lite grumligt på mig o öppnar den lilla lilla munnen litegrann o smackar lite....jag faller handlöst...han är så vacker !!
********************
LiteSmåttFrånMig
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar