I kroppen min...

Har ännu inte kunnat släppa tanken på bilderna.


Utställningen var fantastiskt...vackra sorgliga otroligt brutalt ärliga bilder, av en man som lite avlägset påminner mig om mina barns pappa som ung.
Nr 47, Kristian med hästen, Kristian ser in i kameran, naket, ärligt, vackert!

Nr 53, 59, 63 och 64...vid havet, vackra vackra havet.
Vågor...fotspår i sanden...en ung man där...på stranden...på väg mot nåt okänt..

De var så vackra och allra bäst gillade jag nr 10...så kaxig och stolt..   Sen de som påminde om verklighetens brutalitet...hår som rakas av, smärta, en sjukdomshärjad kropp, trötta ögon, uppgivenhet..å så nästa...hästar, vackra vilda stolta, en rufsig hund, en idol, en son, mamman och farsan som vet..som ser så trygga ut, trummorna, bandet, hästarna, den vackra miljön...å så åter sjukdomen, att ha hittat platsen man vill begravas på, att våga inse att det är ens tur att lämna allt det vackra snart...musiken i bakgrunden, mina tårfyllda ögon, min blick mot golvet...inte möta någons blick, inte gråta fullt ut, svälja och le lite... Sen efteråt, efter tredje varvet...när jag inte kunde mer...en stund på trappan utanför...i den sommarvarma solen, mot min kropp...andas... Vilken otrolig kärlek som genomsyrar fotograferingen, tjejen med kameran, hon som står bredvid, fast framför, hon som delar, djup vänskap...det syns...Emma och Kristian!   Sen insikten att jag kan gråta, jag kan läsa bloggen, boken, se bilderna. Beundra skrivkonsten han besitter, älska hans poesi och jag kan gå... ..jag kan lämna honom där...i sin sjukdom och jag kan gå ut i den vackra Stockholmska sommarkvällen och lämna sjukdomen bakom mig, jag kan fly känslan av vanmakt...   Han är där hela tiden, kommer inte loss,  kan inte fly...inte mer än i tankarna men kroppen är kvar, sjukdomen rasar...den där hatade cancern... Minns min egen mammas ord..."jag vill ju leva och uppleva så mycket mer"   Vilken ung man...jag hoppas egotrippat nog att vi får beålla honom länge till... Han som skriver som en gud, han som vågar prata om det man talar tyst om, han som inte heller vill..han som kommer att...precis som du och jag...som vi...men vi säger sen...han vet att nåt bryter ner hans inre, hans yttre...nåt elakt...som inte vill väl, och ändå har han sett nåt där som han tror på, som han tröstar sig och oss med...att vakna under en gran efter en resa genom rymden, stjärnorna...som på min kropp... per aspera ad astra...genom svårigheter mot stjärnorna,   Jag tänker på honom, önskar honom allt gott, att slippa smärta, all min kärlek och all min respekt...vackra unga man, jag hoppas du slipper ha ont och att du får stanna ett tag till...med din familj, dina vänner, hästar och hunden...tack för att du delar med dig av ditt liv...tack, Kristian!!!